Under gårdagen fick jag mot min vilja tillslut besöka Bomhus hälsocentral. Jag hatar verkligen det där stället! Det är något speciellt med hälsocentraler. Tempot dras ner, färgerna blir gråare och allt glatt blir på något konstigt vis dystert och tråkigt. Jag mår ohyggligt dåligt och har verkligen gjort en kraftansträngning för att åka ner till detta mardrömsställe. Vi tar oss ner en våning och tar en sån där kölapp. När vi tillslut kommer fram till receptionisten så skriver hon in oss och hon tar betalt. Då tycker man ju att hennes jobb ska vara klart, men icke! Hon börjar ställa frågor om vi är familjemedlem eller nått likanande. Jag svarar, "Jag vet inte". Hon ber oss därefter att fylla i en blankett. Jag i mitt tillstånd tänker "Noli me tangere" (Rör icke vid mig). Jag säger tillslut, "Kanske en annan gång, inte nu!" i sann irritation beger jag mig till väntrummet där jag säter mig och väntar, och väntar, och väntar.....

Hur som haver kom jag tillslut in till en doktor som skrev ut ett sorts penicillin som verkar göra susen. För nu sitter jag här med fingrarna i högsta hugg och känner att jag måste dela med mig av min upplevelse. Känslan av att inte vilja bli störd, uppmärksammad eller att nån ska "ta" på en. Den känslan får vi alla någon gång. Det är bra tycker jag, man måste ibland få ägna en stund åt sig själv. "Noli me tangere"

Nu väntar en 10-dagars kur av "Kåvepenin" i hopp om att allt ska bli bra igen. Faktum är att det redan känns som att jag är frisk i jämförelse med hur det kändes igår. Men man ska väl inte gå allt för snabbt fram tror jag. Jag ska väl ta det lugnt i ett antal dagar nu. Förhoppningsvis så ska det vara okej att röra vid mig inom en snar framtid.

//Hannes