Det finns ett vaggande lugn över de nyinflyttade måsarnas skrik och skratt. Ett lugn som de flesta skulle vänligen men bestämt tacka nej till. Ett lugn som jag längtar till när jag varit borta för länge. Faktum är att jag aldrig faktsikt tänkt på det hur mycket det väsnas och stojas ute på rudsjön så här års och resten av sommaren. Det är ju inte så konstigt när man växt upp här. Lika självklart som bilarnas dova brum för en stadsbo, lika självklart som kossornas muande för en Bonde, lika självklart är det att måsarna kör sitt skrikarrace. Jag blev egentligen inte medveten om det förrens min kusin sa till mig att stänga fönstret när vi skulle sova när vi va sisådär 7-8 år. "Stäng fönstret!" "Va?!?! Vi dör ju här inne för att det är så varmt." "Ja men bara jag slipper måsarna". Jaha.

"Idag är det ingen bra dag, jag får inte ens någon läxa" Säger Hampus åtta år innan han slängt upp ryggsäcken på ryggen, snörat på sig skorna, och tagit på sig jackan för att bege sig hemmåt. Nä, vissa dagar känner man att det helt enkelt inte är någon bra dag. Jag måste säga att jag är villig att hålla med Hampus. Just denna dag har varit helt kass om jag ska vara ärlig. Dagen har spenderas först med jobb på Åbyggeby skola där jag träffade klass 2A. Efter en dag med svenska, matte, idrott och högläsnig känner jag mig helt slut när jag kommer hem. En starkt bidragande faktor till detta kan ha att göra med den bristande sömnen från natten innan. Jag konstaterar att det inte är hälsosamt att somna runt två på natten för att sen höra väckarklockans "harmoniska" ljud klockan 06 00. Nä, det är banne mig inte hälsosamt. Nu sitter jag här med grus i ögonen (som jag förvisso haft hela dagen) och reflekterar över dagen. Eftermiddagen erbjöd ett inplanerat rep med bandet. Ja, det börjar dra ihop sig för spelning. (Runt niotiden på lördag kväll sätter det igång med dunder och brak. Ni är alla hjärtligt välkommna!) För övrig kan jag berätta att repet gick fruktansvärt dåligt. Känslan saknades, engagemanget var obefintligt och den speciella gnistan från tidagare rep var som bortflugen. / Hannes Åberg

Man blir som de man umgås med är ett vanligt uttryck som man ständigt fått höra under sin uppväxt. Om sanningen ska fram så stämmer det helt klart. Igår var jag nykter och jag höll mig så hela kvällen men även fast inte en ända droppe alkohol passerat in i kroppen på mig så kände jag mig lika full som de andra. Ett fenomen som till och med skulle få den mest rutinerade psykologi att få huvudbry. Man blir som de man umgås med.

Nu sitter vi här igen. Ute i studion med mina kära vänner Jocke, Jocke och Henke. För tillfället ljuder Joakim lindgrens ljuva stämma inne i själva inspelningsrummet. Jag, Henke och Joakim liljeby sitter här med spända och kritiska öron.

En sak som är speciellt när man är här ute i det moreborganska nästet är att ingenting är omöjligt. Då menar jag verkligen ingenting! Vi har under åren fått uppleva detta oräknerliga gånger.

Under dagen har det blåst en del. Det har medfört att Bovik och delar av Årsunda befinner sig för tillfället utan el. Hur kan vi då sitta här och spela in musik kan man fråga sig? Som jag tidigare nämnt så är ingenting omöjligt här ute. Det yttrar sig idag med att studion drivs för tillfället av bensin. Ja, bensin, ni hörde rätt. Det är nämligen så att Henke har dragit fram en generator som får oss att le hela vägen in i studion där kreativiteten kan ta ny fart.

Klockan närmar sig tio och vi sitter fortfarande kvar i studion (vi började jobba runt tre) och jobbar på låten Shine. Stämmorna är nyligen lagda av mig och Jocke Liljeby och låten får ett visst djup. Det är konstigt det där. För jag kan tänka mig att 90 % av alla som kommer lyssna inte lägger märke till stämman som finns där i bakgrunden. Men ack så viktig den är för att få ett fulländat slutresultat.

Ja, åter igen har vi ägnat en kväll ute i Moreborgs studio. Jag/vi ägnar en tanke åt bensinens kraft som gjort detta möjligt.

/Hannes Åberg

Känner för att skriva av mig lite granna. En dag som denna har spenderas med jobb först på Johns kära Vikingaskola. Till min besvikelse när jag kommer dit inser jag att John redan har åkt hem för dagen. Jahaja, tänkte jag och ger mig raskt in i rollen som lekpappa eller vad man nu ska kalla det. Genast kommer det barn som vill leka, pyssla, hänga, klänga och allmänt vill ha någon slags uppmärksamhet. På ett rutinmässigt sätt ser man till att tillfredställa allas behov och efter ett tag lugnar sig stormen. Plötsligt är man inte lika kul längre, inte lika intressant.

Klockan gör ännu en gång ifrån sig sitt karaktäristiska tick och så var en till sekund borta. Tack och där försvann en till. Så fortsätter det, Tick Tack fram och tillbaka. För att sitta på ett sjukhus och vänta är ett alldeles perfekt sätt om man vill kasta bort tid. Jag sitter och väntar på min gode vän, Linus, som har ett ärende att uträtta. Jag gillar INTE att vara på sjukhus det vilar en stämning här som känns av ännu mer när man är frisk. Det väcker minnen från när man har varit här förr och haft ont. Usch! Jag har dock ett scoop! För idag var det intressant att sitta här. Jag satt bredvid Gefle IFs Mikael Dahlberg som satt och hade röntgat något. Undrar om han lirar nästa match eller inte? Tick Tack. Tiden går långsamt fram likt en snigel på sommaren. Det är tråkigt att sitta här. Känns som att det skulle var roligare att titta på ett träd växa eller att göra ett sisyfosarbete. Ni som inte vet vad det är får gärna googla det. Nu kommer han äntligen. Sekunderna tickar vidare men nu har jag iallafall ett mål, nu kan vi glida hem John

När jag var liten minns jag att min mor berättade sagor vid sängen. En trygghet och säkerhet växte inom mig och slutligen slummrade man till och försvann ut i drömmarnas värld.