Hej! Sitter nu här i solen och avnjuter en skön och välbehövlig liten rast på Kastet montessoriskola. Fram till sommarlovet kommer detta att vara min arbetsplats. Det är skönt att veta tycker jag. Slippa tidiga telefonsamtal som väcker en ur sin skönhetssömn, ja det är skönt att slippa det. På något vis känns det som elden har tagit fart.

Det är konstigt det där. Så fort man får ett mål och bara en liten gnutta hopp blir allt så mycket lättare. När man jobbar med barn så blir det tydligt. Barn behöver hopp, mål och belöningar. På så sätt hittar de sin motivation och kan på så vis finna det roligt att lära sig saker. Även fast de tio minuter innan spyr galla över den uppgift de har fått.

På samma sätt känner jag att även jag fungerar. "Ja, alla känner nog så ibland" tänker jag tyst för mig själv medans jag blippar vidare på telefonen. En syrefattig, trång och instängd känsla gör sig påmind titt som tätt och man undrar vart man är på väg. Vart leder vägen? Vart finns ljuset? Och kommer jag att hinna? Är några av frågorna som dyker upp i mitt huvud i ett tyst, dunkelt och sådär klassiskt doftande personalrum. Rummet som jag tidigare som liten skolpojk bemötte med fasa känns nu istället väldigt behagligt och välkommnade.

Ja, nu börjar det bli dags att ge sig in i klassrummet och ta emot eleverna för ännu en lektion. Hur som haver så behöver vi alla en gnutta hopp i vardagen, för utan syre slocknar elden.

/Hannes