"Rör icke vid mig" (Noli me tangere) säger min syster då hon skärrat märker att jag petar på henne med min fot. Hon är extremt rädd för att bli smittad av mig. Det är nämligen så att jag sedan i Söndags har varit sjukare än vad jag någonsin tidigare varit. Stadig Feber på 39.5, slemmig hosta, ont i kroppen, och ja, allting har väl egentligen varit konstigt.
Under gårdagen fick jag mot min vilja tillslut besöka Bomhus hälsocentral. Jag hatar verkligen det där stället! Det är något speciellt med hälsocentraler. Tempot dras ner, färgerna blir gråare och allt glatt blir på något konstigt vis dystert och tråkigt. Jag mår ohyggligt dåligt och har verkligen gjort en kraftansträngning för att åka ner till detta mardrömsställe. Vi tar oss ner en våning och tar en sån där kölapp. När vi tillslut kommer fram till receptionisten så skriver hon in oss och hon tar betalt. Då tycker man ju att hennes jobb ska vara klart, men icke! Hon börjar ställa frågor om vi är familjemedlem eller nått likanande. Jag svarar, "Jag vet inte". Hon ber oss därefter att fylla i en blankett. Jag i mitt tillstånd tänker "Noli me tangere" (Rör icke vid mig). Jag säger tillslut, "Kanske en annan gång, inte nu!" i sann irritation beger jag mig till väntrummet där jag säter mig och väntar, och väntar, och väntar.....
Hur som haver kom jag tillslut in till en doktor som skrev ut ett sorts penicillin som verkar göra susen. För nu sitter jag här med fingrarna i högsta hugg och känner att jag måste dela med mig av min upplevelse. Känslan av att inte vilja bli störd, uppmärksammad eller att nån ska "ta" på en. Den känslan får vi alla någon gång. Det är bra tycker jag, man måste ibland få ägna en stund åt sig själv. "Noli me tangere"
Nu väntar en 10-dagars kur av "Kåvepenin" i hopp om att allt ska bli bra igen. Faktum är att det redan känns som att jag är frisk i jämförelse med hur det kändes igår. Men man ska väl inte gå allt för snabbt fram tror jag. Jag ska väl ta det lugnt i ett antal dagar nu. Förhoppningsvis så ska det vara okej att röra vid mig inom en snar framtid.
”Vad ska du göra då du gått i pension?” frågade mina kolleger. ”Åh, allt möjligt,” svarade
jag och tänkte jag att jag skulle njuta mitt otium. (Slå upp det om det behövs! Wikipedia
duger inte! Ett gammalt uppslagsverk ska det vara. Läs på om Cicero och otium cum
dignitate.)
Jag hade ju ett väldigt roligt jobb som jag stortrivdes med så det var inte så lätt att sluta.
Men någon gång måste det ske och varför inte innan jag var alltför virrig. (är jag inte än –
tycker jag själv.) Jag skulle ju njuta mitt otium
Vad gör jag då för att njuta mitt otium och inte bara vara allmänt lat och oföretagsam och
låta dagen rinna förbi medan jag väntar på posten och att Gokväll ska börja?
Ja, verkligen inte något äventyrligt eller storslaget. Vardagliga saker. Sånt jag inte hann
då jag jobbbade. Läsa morgontidningarna länge framför brasan med katten i knät. Lösa
korsorden. Promenera mitt på dagen.. Åka skidor i Valbo om det inte är för kallt. Läsa böcker
(hann jag visserligen också då jag jobbade men nu har jag tid att ösa på.) En och annan
föreläsning på pensionärsuniversitetet. Träffa släkt och vänner. Baka. Tråkigt? Ja, säkert för
många men jag njuter mitt otium.
Och så bloggarna. Jag följer många.(alltför många enligt min man) T ex. bloggpunktcom
som är jätterolig. Åtminstone tills det här inlägget läggs ut. Om det läggs ut. Argusögonen
ska först granska och godkänna. (Slå upp Argus om det behövs. Uppslagsverket är ju ändå
framme!)
Så jag trivs med mitt pensionärsliv. Inte många tider att passa. Inga deadlines.(nåja, en då –
för det här) Ett drönarliv i mångas ögon men jag njuter mitt otium.
/Britt Engström
Kuriosa, Britt är våran gamla svensklärare under åren på gymnasiet. Hon är en stor förebild som givit oss mycket inspiration. Tack så hemskt mycket för tre underbara år.
Ibland kan det kännas tungt. John har tidigare pratat om bakhalt i sitt inlägg om Fredrik. Faktum är att det ibland kan kännas tyngre än så. Man skulle kunna säga att man har bakhalt och att det för dagen är så isiga spår att inte ens en dopad Johan Myleg lyckas hålla sig i spåret. Lägg där också till att du har sprillans nya skidor endast vallade med glidvalla. Som grädde på moset ska du släpa en sån där barnpulka i din iver att få med dig barnen på lite upplevelser. Denna situation kan inte beskrivas som nått annat än att det är lite motigt ibland.
Ja, nu är det ju inte så att jag känner att det är motigt. Det var bara en tanke som slog mig. Eller jo, lite motigt är det. Men det är ju inte i närheten av det scenario som jag nyss målat upp.
Dagens så viktiga match borta mot bollnäs slutar med torsk 5-2. Jag kan inte göra nått annat än att vara självkritisk. För under dagens match tror jag inte att jag medverkade i. Eller ja, fysiskt så gjorde jag ju det men det gick så dåligt att jag under första periodpausen funderade på att bänka mig själv. Nu är det nya tag som gäller på tisdag då det är returmöte. Då finns det bara en sak i våra huvuden. VINST!
Ibland kan det kännas tungt. Jag är dock övertygad om att det ibland kan vara nyttigt med lite "motighet".
Idag blir det kino! För er som undrar så betyder det tyska ordet kino, bio på svenska. Det var ett tag sedan jag tog mig tid att sätta mig i mörkret med en medium popcorn och läsk. Jag tycker allt är så förutsägbart på en bio. Man käkar sina popcorn och dricker sin läsk på de där 15 minuterna av reklam för att sedan sitta och sucka hela föreställningen för att man stressa i säg allt. Sedan blir jag så där lagomt (Kuriosa. Lagomt sägs härstamma från vikingatiden när vikingarna satt runt långbordet och skulle dricka sitt mjöd efter ett väl ufört plundringståg och sa åt alla att dricka så att mjödet räcker hela laget om. Därifrån Lagom!) Som sagt så blir man så där lagomt tröttsamt glad varje gång och nu menar jag verkligen varenda gång, när någon efter reklamen säger följande ord "Jaa. Då var det dags att gå hem nu" eller "Det var en kort film". Hahaha! Varför drar man för ridån efter reklamen det är ju väldigt vilseledande. Sedan så har jag insett att jag efter ungefär 50 minuter drabbas av total "träsmak" och de tidigare så mjuka stolar blir som gamla träskolbänkar. Usch!
Vi ska kolla på en film som heter 127 timmar det är Linus och hans flickvän Jennie som valt. Jag kan bara vänta och se vad det kommer vara för "rulle". Har inte hört någonting om filmen så det kommer att bli en lika stor överaskning för mig som det var för Robin Mattsson när han fick reda på att han hade MVG i tyska i åttondeklass. (Det slutade med G för Robin tyvärr).
Det ska bli kul att gå på bio igen. Får försöka skriva en liten recension efteråt!
Hallå där! Ja vad vill jag säga? Känner att jag måste få till nått.... Ähh, såhär är det. Sitter hemma och ska strax ner på kastvallen för att se mitt lag spela om kvalplatsen mot Lindefallet. Av någon anledning blev man petad idag. Känns lite sådär med tanke på att säsongen kan vara slut idag vid eventuell förlust. Lite extra idag är att Sebastian Wännström ska tackas av sin moderklubb IK Huge för hans bedrifter i elitserien men kanske framförallt för att han är den första huge-spelaren som någonsin spelat ett JVM. Av någon anlerdning känner man sig lite stolt över att han har tagit sig så långt. Från tiderna då han åkte runt med mössan under hjälmen och kom in i båset och kippade efter andan till att spela matcher inför fullsatta läktare med miljontals tv-tittare. Ja, det är inte konstigt att man känner en viss beundran för Sebastian.
För övrigt har jag under dagen jobbat istället för den legendariska musikläraren PO på källmursskolan. Det gick helt okej och jag blev nöjd med dagen trots vissa svårigheter. Men som john tidigare har nämnt så är man ju van efter ett års erfarenhet. Man vänjer sig....... Såhär på eftermiddagen har jag spelat en hel del gitarr. Har på ett konstigt sätt börjat spelat offantligt mycket mer gitarr på senare tid. Det är kul tycker jag.
Här har vi en låt som det tränas en del på nu. En helt fantastisk låt enligt min åsikt. Den kan beskrivas med ett ord..... VACKER. Sådeså! Nä, nu måste jag rusa. Hörs hej!
Det är söndag och klockan är 13.00. Man kan då se flertalet tappra själar som välfärdar mot en minst sagt speciell plats. Ja kanske till och med K-märkt. För vad är det som driver dem även fast vissa kanske är lite fyllesjuka, andra bara allmänt söndagstrött. Vad får 9 vuxna män att ställa sig och skotta en ca 160 kvadratmeters yta ute i skogen för att sedan spela lite klassisk landhockey (såkallad "Barre")? Är det för att de vill bli unga igen och minnas när de vandrade kvarter till kvarter med målburen på ryggen och klubban i handen? Eller är det av den enkla anledningen att det är för att hålla igång och träna? Vi skulle vilja säga nej och nej på de frågorna. För faktum är att det är så mycket djupare än så. Här sprids sann glädje och lycka. Allt ifrån när Billy gör något sinnesvidrigt bra till att Leon flyger runt i snödrivorna på sin ständiga jakt efter bollen. Eller som när Brundin frälser med en plockning för att sedan släppa ett billigt och fruktansvärt dåligt mål.
Allt är så oförutsägbart vad det gäller barre. Det är så naturligt vackert och orört när vi förvandlas till 13 åriga kids igen, på den tiden när allt kretsade runt hockey, hockeybilder, innebandy och hockey. För när vi kliver ut på den smått isiga banan med träden hängandes över och snövallarna tätt inpå så försvinner världen för några timmar. Allt som har med jobb, skola och landslaget blir inte längre en börda. Vi är många som brukar åka dit. Just idag besöktes planen av Fredrik Brundin, Robin Mattsson, Billy Nilsson, Leon Olsson, Niklas Olsson, Oskar Haglund och Jimmy Fäldt. Självklart var vi också där. Alla upplevde samma glädje.
För att påvisa detta så ska det nämnas att idag ringde Gefle Dagblad till Billy Nillson för att få ett repotage om hur det varit att göra landslagsdebut och även bli målskytt i samma match. Billy svarade att han inte hade tid för att han skulle spela barre på gatan med grabbarna detta sagt i sann barreanda!
Sitter i bilen på en mörk väg som leder mig hem mot mitt sköna och härliga Bomhus, tar då fram min mobbe och slår en av mina bröder en signal(John). Han och min andra broder(Hannes) sitter och kollar på melodifestivalen i The yaaberg crib. Men när jag sätter mig ner och får höra bidragen som sveriges "elite" har arbetat fram under flera timmar, dagar, veckor, ja kanske till och med flera år så blir jag inte arg, bara besviken.
Men min besvikelse är inte ensam, för både Hannes och John håller helt med min åsikt.
För vi sitter alla tre i soffan brevid varandra och bokstavligen myser samtidigt som vi sågar ner melodifestivalen i fotknylarna medans resten av Åbergarna skakar på huvudet åt våra störda sågningar och uttryck.
Efter programmet äntligen har tagit slut så är vi alla helt slut av all musik förstörelse så glider vi in till kreativitetshörnarn. Efter en snabb visit i WessLÖstblom hood och Homebuy för instrument och tilltugg så märker vi snart att playback är bara för soporna i melodifestivalen. Och till er som fortfarande tror att playback använder alla! Så här kommer en produkt skapad av lycka och kärlek! Som sagt, en bild, en tagning!
"Parasitism är en form av symbiotiskt förhållande mellan organismer där den ena
organismen, parasiten, utnyttjar värdorganismen för egen vinning på ett varaktigt sätt."
Jag är en parasit. Likt ett löss i håret, en loppa på hunden eller en fästing på armen.
Jag utnyttjar min värdorganism i detta fall Gävle kommun på ett sätt som bara kan beskrivas och förklaras med parasitism.
Jag är John Östblom lärarvikarien.
Det har slagit mig att jag och Hannes lever under speciella förhållanden nu när vi båda är hemma igen. Vi lever på andras sjukdomar.
Är någon sjuk? Ja då tackar vi för jobbet och åker till skolan med ett smil på läpparna och en glad tanke att vi kommer dra in lite pengar.
Det är enligt mig en rätt brutal känsla och defenitivt ett (om man tänker efter) "fel" sätt att "make a living".
Vi ligger på morgonen och sover fast vi inte sover i väntan på ett samtal som kommer eller inte kommer.
Detta kan få vilken som helst att tappa huvudet men man vänjer sig som Kjell Höglund så träligt sjunger om.
Så ja jag är lite av en parasit men då ska man veta att vi gör ett riktigt bra jobb som kommer dit 20 minuter efter vi blivit inkallade
och fått en liten trasig lapp om vad som ska göras på lektionen. Oftast står det på kinesiska också så man blir rätt bra på att improvisera efter ett års rutin.
De är mycket roligare att ha fritids är min personliga åsikt där barnen oftast går helt av sig själv än när man sitter i en niondeklass och en "Alfahanne"
skriker med (definitionen av målbrottet) precis vad han tycker och VÄGRAR jobba. Då kan det vara lite svårt att improvisera fram något vettigt men man vänjer sig.
Så ja jag är en parasit lika så Hannes men vi är i en annan slags symbios. För skolorna behöver oss lika mycket som vi behöver dem.
Jag är John Östblom. Lärarvikarie.
"Parasitism är en form av symbiotiskt förhållande mellan organismer där den ena
organismen, parasiten, utnyttjar värdorganismen för egen vinning på ett varaktigt sätt."
Jag är en parasit. Likt ett löss i håret, en loppa på hunden eller en fästing på armen.
Jag utnyttjar min värdorganism i detta fall Gävle kommun på ett sätt som bara kan beskrivas och förklaras med parasitism.
Jag är John Östblom lärarvikarien.
Det har slagit mig att jag och Hannes lever under speciella förhållanden nu när vi båda är hemma igen. Vi lever på andras sjukdomar. Är någon sjuk? Ja då tackar vi för jobbet och åker till skolan med ett smil på läpparna och en glad tanke att vi kommer dra in lite pengar. Det är enligt mig en rätt brutal känsla och defenitivt ett (om man tänker efter) "fel" sätt att "make a living". Vi ligger på morgonen och sover fast vi inte sover i väntan på ett samtal som kommer eller inte kommer. Detta kan få vilken som helst att tappa huvudet men man vänjer sig som Kjell Höglund så träligt sjunger om. http://www.youtube.com/watch?v=k_AYOwFY3dQ
Så ja jag är lite av en parasit men då ska man veta att vi gör ett riktigt bra jobb som kommer dit 20 minuter efter vi blivit inkallade och fått en liten trasig lapp om vad som ska göras på lektionen. Oftast står det på kinesiska också så man blir rätt bra på att improvisera efter ett års rutin. De är mycket roligare att ha fritids är min personliga åsikt där barnen oftast går helt av sig själv än när man sitter i en niondeklass och en "Alfahanne" skriker med (definitionen av målbrottet) precis vad han tycker och VÄGRAR jobba. Då kan det vara lite svårt att improvisera fram något vettigt men man vänjer sig.
Så ja jag är en parasit lika så Hannes men vi är i en annan slags symbios. För skolorna behöver oss lika mycket som vi behöver dem.
Sitter i min lya i Falun, lyssnar på musik och kikar på folk som knatar förbi utanför. Har varit en fullspäckad dag med skola, träning, musikproduktion och pyssel i lägenheten! Så vi tar det steg för steg:
Skola: Vi har nu en kurs som heter "Affärsmöjligheter - identifiering och utvärdering". Kursen påminner om en uppgift vi hade på kära polhemsskolan på gymnasiet, då vi skulle ta fram en produkt och göra marknadsundersökningar etc. osv. Då var idéen att ta fram ett par tryckkänsliga hörlurar som stänger av mediaspelaren då man tar ut hörlurarna ur öronen! Vad jag ska ha för affärsidé denna gång vet jag dock ej! Kom gärna med olika förslag under "kommentarer". Det ska nämnas att det inte får vara någon olaglig verksamhet.
Träning: Jag gymmar och står och flexar på gymmet MåBättre i Falun. Har tränat i två veckor nu 3-4 ggr per vecka och det känns som om de förtvinade musklerna har vaknat till liv igen! Det är najZ.
Musik: Jag och Jimmy A. jobbar för fullt med att skapa musik och har fått till några fina P3dängor. Idag skrev vi text och melodi till en låt vi gjort, tillsammans med mannen som ska sjunga, Linus Thorell. Linus vapendragare Victor Modin och Joakim Lilliemarck var också med.
Pyssel i lägenheten: När jag åkte från Gävle senast så fick jag med mig fem lådor fyllda med porslin med mera. Jag har idag packat upp dem. Diskhögen har också avverkats och det har fräschas upp lite kring spisen.
Hallå! Hannes här, som för tillfället sitter och lyssnar på Stefan Andersson. Kan man lyssna på något annat? Kommit i ett ruggigt stim där jag endast lyssnar på denna påg från Göteborg som delar med sig av sin smärta och glädje. Fantastiskt vilken bra musik han har gjort genom åren. Jag kan inte sluta förundras över hur pass okänd han ändå är i Sverige. Denna man med skönt rivig röst, klingande gitarrer och trollbindande texter har något alldeles extra som får mig att bli helt stum. Jag delar med mig av känslan!
För övrigt har jag idag jobbat på Kastet montessori och är mäkta nöjd över att jag har jobb där imorgon med. Från klockan åtta till fem imorgon gäller det att hålla koll på de små hulliganerna, gud vad härligt! Ja, men nä.... Nu ska jag hinna med att lira lite gitarr innan det är dags för träning. Ska försöka få samma stämmning som Stefan lyckas få, heh.
Ja, det har varit tungt, det har varit segt och det har inte rullat som ett hjul i nedförsbacke. Nej! Nicht! Nein! För aldrig har Gävle skådat en större skrivkramp än den jag just haft och för det ber jag om förlåtelse. Förlåt till alla som varit inne och läst(som glidit in och sett samma inlägg om och om igen). Förlåt till Henrik. Förlåt till Hannes som dragit lasten själv.
Igår när jag gick ut för att ta en oskyldig öl så blev det som det oftast blir med oskyldiga ölar. En i sällskapet får en sådan oförklarlig pirrning i kroppen att de bara vet att idag MÅSTE jag ut! Då är det bara att hänga på. För bara "en öl" på o'learys blev sedan en "vi går till saint och tar en liten öl" för att sedan avslutas med en "Klart du ska med på slick!". Så det var någon gång under den stunden på dansgolvet när axeln ryckte som mest och Kalle Lindblom, Joakim Lindgren och Marcus Eriksson stod och dominera i klassisk manér som jag sa till mig själv nu kan du skriva igen. Även Fredrik Brundin sa det tidigare på saint. Tack Fredrik.
Kul att vara tillbaka! Skönt att få känna att ja jag kan ju! Så nu ska vi lägga tid som varit bakom oss. Se fram emot en bloggvår utan dess like! Skål!
Det finns två slags domare. Antingen är den diplomatisk och kan föra en vettig konversation med en arg och upprörd idrottsutövare som för tillfället brinner i huvudet. Kunna ta kritik med en nypa salt och förstå att man som idrottare ibland kan bli lite arg och vräka ur sig, inte allt för elaka men ändå inte snälla saker. Det är en domare som vinner mycket på kontakten med spelarna och på så vis vinner deras respekt.
Sen finns det en annan typ av domare som är hatad av alla. Typen som det inte över huvud taget går att prata med. Typen som har ett behov av att dominera och styra över spelare som om de vore schackpjäser i ett parti schack. Typen som enligt mig kan klassas som, för att citera en viss Linus Wesslén "förståndsförstörd".
Under dagens match i Bollnäs ishall fick vårat lag (Ik Huge) uppleva en domare av typ två. En helt sjuk människa med kraftiga sinnesförvirringar glider omkring på planen och ska försöka dömma en match i division tre Gävleborg. Han inleder matchen med att visa ut en spelare 2 + 10 minuter för att han skriker "FAAAN" ute på planen i ren frustration eftersom domaren (Hans Sjöqvist) helt enkelt står i vägen för vår playmaker Olle Lindblom, och på den vägen var det. Vi i laget kommer överens om att vi inte ska prata med han eftersom han vid varje tillfälle hotar med att utvisa oss för misconduct. Matchen då? Den slutar med vinst (6-0) men det var inte det som var "snackisen" efter matchen. Det var den där jävla Sjöqvist som alla hade i minnet.
Såhär i efterhand kan jag inte göra nått annat än att skratta. För om sanningen ska fram så är det synd om grabben som måste må så fruktansvärt dåligt att han tar chansen att få någon sorts makt i en avdankad, oseriös och allmänt dålig serie. Stackars människa....
Två typer av domare finns det. Hoppas vi i framtiden aldrig mer får uppleva Hans Sjöqvist's paranoida bedömningsstil.
Over & out/ Hannes
Just det! Om John har något att tillägga så är ordet fritt.
