"Parasitism är en form av symbiotiskt förhållande mellan organismer där den ena

organismen, parasiten, utnyttjar värdorganismen för egen vinning på ett varaktigt sätt."

Jag är en parasit. Likt ett löss i håret, en loppa på hunden eller en fästing på armen.

Jag utnyttjar min värdorganism i detta fall Gävle kommun på ett sätt som bara kan beskrivas och förklaras med parasitism.

Jag är John Östblom lärarvikarien.

Det har slagit mig att jag och Hannes lever under speciella förhållanden nu när vi båda är hemma igen. Vi lever på andras sjukdomar.

Är någon sjuk? Ja då tackar vi för jobbet och åker till skolan med ett smil på läpparna och en glad tanke att vi kommer dra in lite pengar.

Det är enligt mig en rätt brutal känsla och defenitivt ett (om man tänker efter) "fel" sätt att "make a living".

Vi ligger på morgonen och sover fast vi inte sover i väntan på ett samtal som kommer eller inte kommer.

Detta kan få vilken som helst att tappa huvudet men man vänjer sig som Kjell Höglund så träligt sjunger om.

Så ja jag är lite av en parasit men då ska man veta att vi gör ett riktigt bra jobb som kommer dit 20 minuter efter vi blivit inkallade

och fått en liten trasig lapp om vad som ska göras på lektionen. Oftast står det på kinesiska också så man blir rätt bra på att improvisera efter ett års rutin.

De är mycket roligare att ha fritids är min personliga åsikt där barnen oftast går helt av sig själv än när man sitter i en niondeklass och en "Alfahanne"

skriker med (definitionen av målbrottet) precis vad han tycker och VÄGRAR jobba. Då kan det vara lite svårt att improvisera fram något vettigt men man vänjer sig.

Så ja jag är en parasit lika så Hannes men vi är i en annan slags symbios. För skolorna behöver oss lika mycket som vi behöver dem.

Jag är John Östblom. Lärarvikarie.

Jag är en parasit. Likt ett löss i håret, en loppa på hunden eller en fästing på armen.

Jag utnyttjar min värdorganism i detta fall Gävle kommun på ett sätt som bara kan beskrivas och förklaras med parasitism.

Det har slagit mig att jag och Hannes lever under speciella förhållanden nu när vi båda är hemma igen. Vi lever på andras sjukdomar. Är någon sjuk? Ja då tackar vi för jobbet och åker till skolan med ett smil på läpparna och en glad tanke att vi kommer dra in lite pengar. Det är enligt mig en rätt brutal känsla och defenitivt ett (om man tänker efter) "fel" sätt att "make a living". Vi ligger på morgonen och sover fast vi inte sover i väntan på ett samtal som kommer eller inte kommer. Detta kan få vilken som helst att tappa huvudet men man vänjer sig som Kjell Höglund så träligt sjunger om. http://www.youtube.com/watch?v=k_AYOwFY3dQ

Så ja jag är lite av en parasit men då ska man veta att vi gör ett riktigt bra jobb som kommer dit 20 minuter efter vi blivit inkallade och fått en liten trasig lapp om vad som ska göras på lektionen. Oftast står det på kinesiska också så man blir rätt bra på att improvisera efter ett års rutin. De är mycket roligare att ha fritids är min personliga åsikt där barnen oftast går helt av sig själv än när man sitter i en niondeklass och en "Alfahanne" skriker med (definitionen av målbrottet) precis vad han tycker och VÄGRAR jobba. Då kan det vara lite svårt att improvisera fram något vettigt men man vänjer sig.

Så ja jag är en parasit lika så Hannes men vi är i en annan slags symbios. För skolorna behöver oss lika mycket som vi behöver dem.