När jag kommer fram till denna glömskans station där jag så många gånger kommit på mig själv utan nycklar, hörlurar och väskor så känner jag ett visst välbehag över att den här gången klarat mig undan denna (ja det låter överdrivet men) förbannelse. Jag kliver ut från bilen tackar herr Åberg för skjutsen sedan åker han iväg. Jag börjar sakta vandra mot perrongen.

Då smäller det bara till, lite som en klump i magen, min mobil har lyckats försvunnit ur min stängda ficka och lagt sig i hannes bil som flyger från vändplanen. Min röst gör ljud ifrån sig men det är som att vara i rymden och i rymden kan ingen... ja ni förstår säkert. Jag kastar mig till den första bil jag ser och frågar om en mobiltelefon. En äldre farbror som tycker det här med dagens teknik är pest och pina tar sakta upp telefonen och ska starta sin Nokia men har problem med att se vilka siffror som är vilka och det tar tid. Samtidigt kan jag tänka mig att Hannes tagit sig ut till stora vägen, med lite Stefan Andersson i högtalarna, helt ovetandes om att min telefon ligger och lyssnar på samma musik som han.

Efter många om och men så ger han mig telefonen och jag kan knappa in Hannes nummer. Första signalen. Hannes märker att musiken slutar. Andra signalen, börjar sträcka sig efter mobilen. Tredje signalen, ser att det är ett okänt nummer "ahh det är Hannes". Tack och lov tänker jag.

Nu sitter jag med mobilen i handen och skriver detta blogginlägg. Tack Hannes för skjutsen och mobilen! Jag sitter för mig själv kollar ut över ett snöfält ena stunden. En skog den andra. Huvudsaken är den att solen äntligen lyser starkt. Det gläder mig. Men mörka moln finns längre fram men det är en annan story.

Det är något speciellt med Skutskärs station. Undra vad jag glömmer nästa gång. /John

---