Imorse när jag skulle åka till Nynässkolan för en dags arbete på deras fritids blev jag chockad då jag skulle backa ut från garageuppfarten. Jag märker att bilen liksom fastnar och halkar ner i ett hål av en stor snöansamling. Vad är det som händer? Tänkte jag tyst för mig själv. Jag gasade på och till min stora lycka inser jag att min fars Saab 95 börjar sakta men säkert "tugga" sig fram för att till slut ta sig upp ur snömodden. Puh, tänkte jag och ovetandes om vad som orsakat detta missöde till väg, åkte jag vidare mot mitt mål, Nynässkolan.

Snöröjning är lika självklart för oss svenskar som att tandläkaren bär blåa, trötta och stinkande plastpåsar på fötterna som riktigt "gnider" sig fram över golvet och skapar ett visst obehag hos mig. Många ställer sig frågan, varför är det så svårt att få bort den förbannade snön? Om vi här i Gävle tycker att det här är ett stort problem ska vi inte nämna storstädernas hysteriska rop på hjälp då det fallit tre centimeter snö. Bilköer bildas, tågtrafiken upphör och folk blir som paralyserade lejon i sin jakt efter ett välbehövligt och livsnödvändigt byte för överlevnadens skull.

Ja, den förbannade snön ska bort, och det fort enligt oss alla vanliga Svenssons med den sedvanliga Volvo V70 som står parkerad på garageuppfarten i sin väntan på att bli använd. Men snöröjning är inte så enkelt som det kan låta. Om man börjar tänka på vilket stort område som måste avklaras blir det självklart (iallafall för mig) hur stora resurser det krävs för att få allting att fungera. En vis man sade till mig igår ("Stolpen" Östblom) på träningen "Vi på firman har i dagsläget 70 stycken extraanställda för att klara av snöröjningen på taken, vägarna, lekplatserna etc" Detta uttalande fick mig att inse att det här med snöröjning är inte så enkelt som många tror. Inte blir det lättare för att en viss Linus Wesslén ligger hemma och spelar Playstation 3 istället för att hjälpa våra riddare ute på taken, vägarna och lekplatserrna. De behöver all hjälp de kan få för att få oss invånare nöjda och tillfredsställda med vår infrastruktur. Så istället för att klaga och vara allmänt bitter över situationen, uppskatta deras arbete och se dessa män/kvinnor som hjältar som bidrar till ett väl fungerade Sverige.

Imorgon då jag ska arbeta på Kastets skola känner jag en vis längtan och förväntan över att få backa ut från garageuppfarten igen. Vem vet vad som lurar runt hörnet?

Hannes