Jag och Hannes sitter på en lektion och tar det så där lagomt lugnt och skriver blogg! *Tummen upp*. Vi sitter och lyssnar på genialiska frågor från vissa människor som har det svårt helt enkelt. Fantastiskt!

Vi sitter däremot och känner ingen direkt stress över den kurs vi ska ha. "Studieteknik 2 hp". Jag och Hannes har egentligen inte svårt med studieteknik, som vi redogjort för i tidare inlägg så är " Catepillarmetoden" den ända rätta vägen att studera. Anledning för att vi sitter här är för att vi har CSN emot oss. De tycker att vi ska göra det här för att få studiemedel. Usch! Vi ska ju ändå studera. Vi ska ju ändå betala tillbaka den där j*vla skiten ändå.

Jag och Hannes sitter på en lektion och tar det så där lagomt lugnt! Vi vet en sak som de andra inte vet!

Det löser sig!

Skål!

//John UND Hannes

Klockan är 06:27 och jag har legat vaken i en timme snart. Inte för att jag ska upp och jobba, inte för att jag har en tid att passa. Det går bara inte att sova. Vem är det som blundar och blundar men aldrig somnar. Jo det ska jag berätta! Det är Jag de! Det flyger tankar i jetfart i huvudet på mig. I början är det ganska lugnt men när man börjar tänka på varför man tänker ja då... Då är det bara att slå på tv:n eller skriva i en blogg som är lika antik som de tio budorden eller bibeln. Vet inte om vi ska be om ursäkt jag och Hannes eller om vi ska bara låta det gå för den här gången och faktiskt hoppas på bättre aktivitet nu när vi ska börja i skolan. Jag har saknat detta ändå. Bara att få ordbajsa lite och lätta på trycket där uppe. Det är ju alldeles för mycket som sker i vardagen och på helgerna för att man inte "inte" skulle vilja skriva om det. Vissa saker ska berättas andra inte. Jag har nog berätta allt just för nu eller? Nää Lite får sparas till sen! Just det välkommen tillbaka. //John

Ska försöka skriva något diktliknande. Känner att jag saknar det.
Funderar på att göra någon slags musik till den här sen. Kärlekslåt? Ja. Duett kanske? Skulle inte vara fel.
Jag ska kalla den:

Sommarland

Har du tänkt på att någon finns för dig
Har du tron på kärlek
Har du känt en hand smeka din kind
Har du sett kärlek försvinna i en vind

Kan du ta modet till att våga flyga
Kan du lyfta med den du älskar
Tar du chansen att vandra hand i hand
I ett Fantastiskt sommarland

Jag har tänkt på att någon finns där för mig
Jag vet att jag tror på kärleken
Jag vill att en hand smeker min kind
Alltför många gånger har jag sett kärleken försvinna i en vind

Kan jag ta modet till att våga flyga
Kan jag lyfta med den jag älskar
Vågar jag ta chansen att vandra hand i hand
I ett Fantastiskt sommarland

Vind har spänt mina segel
Känslan finns där
Såsom jag vill att du ska se
Jag har så mycket kärlek att ge

Kan jag ta modet till att våga flyga
Kan jag lyfta med den jag älskar
Vågar jag ta chansen att vandra hand i hand
I ett Fantastiskt sommarland

Jag tror jag vågar lyfta
I ett sommarland
livet leker
I ett fantastiskt sommarland

//John

Hejsan hoppsan! Vilken härlig tisdag man har haft. Helt vanlig utan allt för stora händelser. Ja, det är skönt ibland med lite vardag och rutiner.

Nu när jag ändå håller på... Jag bjuder på ett litet musikstycke singerat mig själv. Ingen Axel records-inspelning, men vafan. Jag säger som Pippi "Man tager vad man haver, det är ett bra recept"

Hej! Sitter nu här i solen och avnjuter en skön och välbehövlig liten rast på Kastet montessoriskola. Fram till sommarlovet kommer detta att vara min arbetsplats. Det är skönt att veta tycker jag. Slippa tidiga telefonsamtal som väcker en ur sin skönhetssömn, ja det är skönt att slippa det. På något vis känns det som elden har tagit fart.

Det är konstigt det där. Så fort man får ett mål och bara en liten gnutta hopp blir allt så mycket lättare. När man jobbar med barn så blir det tydligt. Barn behöver hopp, mål och belöningar. På så sätt hittar de sin motivation och kan på så vis finna det roligt att lära sig saker. Även fast de tio minuter innan spyr galla över den uppgift de har fått.

På samma sätt känner jag att även jag fungerar. "Ja, alla känner nog så ibland" tänker jag tyst för mig själv medans jag blippar vidare på telefonen. En syrefattig, trång och instängd känsla gör sig påmind titt som tätt och man undrar vart man är på väg. Vart leder vägen? Vart finns ljuset? Och kommer jag att hinna? Är några av frågorna som dyker upp i mitt huvud i ett tyst, dunkelt och sådär klassiskt doftande personalrum. Rummet som jag tidigare som liten skolpojk bemötte med fasa känns nu istället väldigt behagligt och välkommnade.

Ja, nu börjar det bli dags att ge sig in i klassrummet och ta emot eleverna för ännu en lektion. Hur som haver så behöver vi alla en gnutta hopp i vardagen, för utan syre slocknar elden.

/Hannes

Det finns ett vaggande lugn över de nyinflyttade måsarnas skrik och skratt. Ett lugn som de flesta skulle vänligen men bestämt tacka nej till. Ett lugn som jag längtar till när jag varit borta för länge. Faktum är att jag aldrig faktsikt tänkt på det hur mycket det väsnas och stojas ute på rudsjön så här års och resten av sommaren. Det är ju inte så konstigt när man växt upp här. Lika självklart som bilarnas dova brum för en stadsbo, lika självklart som kossornas muande för en Bonde, lika självklart är det att måsarna kör sitt skrikarrace. Jag blev egentligen inte medveten om det förrens min kusin sa till mig att stänga fönstret när vi skulle sova när vi va sisådär 7-8 år. "Stäng fönstret!" "Va?!?! Vi dör ju här inne för att det är så varmt." "Ja men bara jag slipper måsarna". Jaha.

"Idag är det ingen bra dag, jag får inte ens någon läxa" Säger Hampus åtta år innan han slängt upp ryggsäcken på ryggen, snörat på sig skorna, och tagit på sig jackan för att bege sig hemmåt. Nä, vissa dagar känner man att det helt enkelt inte är någon bra dag. Jag måste säga att jag är villig att hålla med Hampus. Just denna dag har varit helt kass om jag ska vara ärlig. Dagen har spenderas först med jobb på Åbyggeby skola där jag träffade klass 2A. Efter en dag med svenska, matte, idrott och högläsnig känner jag mig helt slut när jag kommer hem. En starkt bidragande faktor till detta kan ha att göra med den bristande sömnen från natten innan. Jag konstaterar att det inte är hälsosamt att somna runt två på natten för att sen höra väckarklockans "harmoniska" ljud klockan 06 00. Nä, det är banne mig inte hälsosamt. Nu sitter jag här med grus i ögonen (som jag förvisso haft hela dagen) och reflekterar över dagen. Eftermiddagen erbjöd ett inplanerat rep med bandet. Ja, det börjar dra ihop sig för spelning. (Runt niotiden på lördag kväll sätter det igång med dunder och brak. Ni är alla hjärtligt välkommna!) För övrig kan jag berätta att repet gick fruktansvärt dåligt. Känslan saknades, engagemanget var obefintligt och den speciella gnistan från tidagare rep var som bortflugen. / Hannes Åberg

Man blir som de man umgås med är ett vanligt uttryck som man ständigt fått höra under sin uppväxt. Om sanningen ska fram så stämmer det helt klart. Igår var jag nykter och jag höll mig så hela kvällen men även fast inte en ända droppe alkohol passerat in i kroppen på mig så kände jag mig lika full som de andra. Ett fenomen som till och med skulle få den mest rutinerade psykologi att få huvudbry. Man blir som de man umgås med.

Nu sitter vi här igen. Ute i studion med mina kära vänner Jocke, Jocke och Henke. För tillfället ljuder Joakim lindgrens ljuva stämma inne i själva inspelningsrummet. Jag, Henke och Joakim liljeby sitter här med spända och kritiska öron.

En sak som är speciellt när man är här ute i det moreborganska nästet är att ingenting är omöjligt. Då menar jag verkligen ingenting! Vi har under åren fått uppleva detta oräknerliga gånger.

Under dagen har det blåst en del. Det har medfört att Bovik och delar av Årsunda befinner sig för tillfället utan el. Hur kan vi då sitta här och spela in musik kan man fråga sig? Som jag tidigare nämnt så är ingenting omöjligt här ute. Det yttrar sig idag med att studion drivs för tillfället av bensin. Ja, bensin, ni hörde rätt. Det är nämligen så att Henke har dragit fram en generator som får oss att le hela vägen in i studion där kreativiteten kan ta ny fart.

Klockan närmar sig tio och vi sitter fortfarande kvar i studion (vi började jobba runt tre) och jobbar på låten Shine. Stämmorna är nyligen lagda av mig och Jocke Liljeby och låten får ett visst djup. Det är konstigt det där. För jag kan tänka mig att 90 % av alla som kommer lyssna inte lägger märke till stämman som finns där i bakgrunden. Men ack så viktig den är för att få ett fulländat slutresultat.

Ja, åter igen har vi ägnat en kväll ute i Moreborgs studio. Jag/vi ägnar en tanke åt bensinens kraft som gjort detta möjligt.

/Hannes Åberg

Känner för att skriva av mig lite granna. En dag som denna har spenderas med jobb först på Johns kära Vikingaskola. Till min besvikelse när jag kommer dit inser jag att John redan har åkt hem för dagen. Jahaja, tänkte jag och ger mig raskt in i rollen som lekpappa eller vad man nu ska kalla det. Genast kommer det barn som vill leka, pyssla, hänga, klänga och allmänt vill ha någon slags uppmärksamhet. På ett rutinmässigt sätt ser man till att tillfredställa allas behov och efter ett tag lugnar sig stormen. Plötsligt är man inte lika kul längre, inte lika intressant.

Klockan gör ännu en gång ifrån sig sitt karaktäristiska tick och så var en till sekund borta. Tack och där försvann en till. Så fortsätter det, Tick Tack fram och tillbaka. För att sitta på ett sjukhus och vänta är ett alldeles perfekt sätt om man vill kasta bort tid. Jag sitter och väntar på min gode vän, Linus, som har ett ärende att uträtta. Jag gillar INTE att vara på sjukhus det vilar en stämning här som känns av ännu mer när man är frisk. Det väcker minnen från när man har varit här förr och haft ont. Usch! Jag har dock ett scoop! För idag var det intressant att sitta här. Jag satt bredvid Gefle IFs Mikael Dahlberg som satt och hade röntgat något. Undrar om han lirar nästa match eller inte? Tick Tack. Tiden går långsamt fram likt en snigel på sommaren. Det är tråkigt att sitta här. Känns som att det skulle var roligare att titta på ett träd växa eller att göra ett sisyfosarbete. Ni som inte vet vad det är får gärna googla det. Nu kommer han äntligen. Sekunderna tickar vidare men nu har jag iallafall ett mål, nu kan vi glida hem John

När jag var liten minns jag att min mor berättade sagor vid sängen. En trygghet och säkerhet växte inom mig och slutligen slummrade man till och försvann ut i drömmarnas värld.

En dag som denna är jag glad att vara bakis. Inte för det faktum att jag är trött som en död fisk och har ett illamående som ständigt växer när jag sitter och skriver i bilen på dalarnas vägar. De som bara kan beskrivas som en berg och dalbanetur på Gröna Lund en vacker kväll i juni. Att vara bakis idag är precis det jag vill för då inser jag att vi faktiskt gick genom Falun igår och sjöng jordgubbar och smultron hur många gånger som helst, typ stjärnstopp! När jag säger "vi" menar jag: Henrik Moreborg, Joakim Lindgren, Hannes Åberg och John Östblom. Vi körde hårt igår vi ville inte att solen skulle gå upp och när de andra somnat så satt jag kvar  en timme själv och fylldes av en glädje. Likt en varm kopp choklad i magen fick jag en så varm känsla i mig. Jag var glad över att vara med så trevliga vänner både igår och i fredags. Kärlek till alla som man träffar på brända, krogen och bussen. Ni  som alltid gör dagen trevligare. Jag vill bara säga tack. Ruskigt fyllesnack men är fan inte omöjligt att man är full fortfarande.... Bra musikhelg när man fyllesjunger hela tiden? Svar Ja! Fan låter som dövkör alla sjunger sina egna "stämmor"! Det är glädje likt fotboll på en äng, som ett dopp i vårvik eller som Bosse bulldog! Sann glädje. Ja vi är tokbakis men vad gör det när man kan sitta i bilen med en kopp kaffe, en Moore tidning och lyssna på lugn jazzmusik på väg hem? Absolute Nothing. det håller vi alla med om! // John, (Hannes, Henrik och Joakim) :)

Det är mulet i huvudet just nu. Det är som att jag drabbats av en bakisdag helt utan alkoholintag dagen före vilket för mig känns fruktansvärt surt eftersom jag var bakis igår. Det finns väl en plan för det också att jag ska vara bakis. Jag sitter och läser lite på bookface och fastnar snabbt vid ett citat av min gode vän Tommy Hedin. Bra skrivet. Så där bra som det bara kan vara en Lördagnatt runt fyra tiden.